Hejsan hoppsan. Det var ett tag sen hörni, typ två år!

I alla fall så tänkte jag att börja på den här bloggen lite smått igen (vi får se hur det går) och jag tänkte börja med att uppdatera er lite snabbt om de senaste åren.

Så.. Jag slutade åttan, började nian och slutade nian. Inget spännande hände direkt under de åren förutom att jag på sommaren mellan åttan och nian träffade en internet kompis för första gången! Vi träffades på ett hästspel som heter Starstable för väldigt många år sen (6 år elr nåt sånt) och det var väldigt roligt att äntligen få träffa henne! Hon kom till mig för hon är adopterad från Kina och då skulle hon ha en Kinaträff med andra som är adopterade från Kina i min hemort! Vi har inte träffats igen sen dess eftersom hon bor väldigt långt bort, på typ andra sidan Sverige, så vi kan inte träffas så jätte ofta. Men nu I sommar ska vi träffas igen i Stockholm som är typ mitt emellan oss (lite närmare mig) och gå på Gröna Lund. Tror vi ska träffas igen i September också för jag har biljetter till Miranda Sings show i Stockholm och jag frågade om hon ville följa med, hon hade inte direkt kollat något på henne men hon skulle göra det och se om hon gillade det så vi får se om hon följer med eller inte!

Okej nog pratat om henne, nu tycker jag att vi går in på skolan istället. Jo, jag har ju då börjat gymnasiet och har snart gått ett år... typ. Det är nämligen så att jag har praktiskt taget hoppat av skolan och gör bara klart matte, svenska, engelska på distans så att jag får betyg i det men annars har jag inga lektioner. Sedan nästa år ska jag börja om gymnasiet på en annan skola och göra allt förutom matte, svenska och engelska då. Det finns lite olika anledningar till att jag ska byta skola, en är att jag kände att linjen inte var riktigt rätt för mig, en annan var att jag inte riktigt hade någon kompis eller så i min klass, men den viktigaste anledningen var att det var en internatskola och jag ska berätta varför; På senaste tiden har jag typ fått ett slags socialfobi där jag får ångest bland andra människor och framför allt främlingar. Jag blir illamående och ibland spyr jag till och med på morgonen innan jag ska gå till skolan för att göra en muntlig presentation inför klassen. Det har egentligen pågått lite smått under hela min skoltid, jag har alltid varit tyst och väldigt introvert och räckte aldrig upp handen i klassen även om jag visste svaret. Jag var alltid rädd att jag skulle ha fel och att alla skulle skratta åt mig, även när jag visste att det inte skulle hända. Sen så har det bara växt och växt och nu i gymnasiet så gick det stuprätt nedåt. Jag tror att det kan ha att göra med att jag var tvungen att vara mer självständig nu när jag var hemifrån 5 dagar i veckan och inte riktigt hade mina föräldrar att stödja mig på. I högstadiet hade jag också en grupp med vänner i min klass som alltid kunde muntra upp mig och bli lite mer utåt i klassen. Jag hade faktiskt med mig en kompis ifrån det gänget till min klass, men efter ett tag slutade hon vara med mig, och en annan som också var med från det gamla gänget och gick på samma skola men en anna linje, och började istället vara med det "populära gänget" på skolan istället... Jag kommer ihåg de första dagarna i skolan när det var några som kom till oss och fråga om vi ville med på en fest, min fd. kompis (vi kallar henne Lovisa) var väldigt osäker om det och var väldigt emot om det skulle vara alkohol med och tänkte definitivt inte dricka. Nu går Lovisa på typ varje fest som är där och dricker sig full nästintill varje gång, den Lovisa som jag trodde att jag kände är som bortblåst och har istället blivit ersatt med en total främling... Så gick det med den vänskapen. De andra från mitt gäng har jag praktiskt taget tappat kontakten med helt och den enda vän som jag känner att jag verkligen kan lita på och som vet mer om mig än någon annan är min internetkompis, även fast vi bara träffats i verkligheten en gång och att hon är tre år yngre än mig så vet jag att jag kan lita på henne till 100%. Hon är verkligen min bästa vän... Nu hoppas jag ju att jag kan träffa några hyfsade personer på min nya skola men man vet ju aldrig...

Aja, nu tycker jag att den här romanen är tillräckligt lång så jag tänker inte besvära er nåt mer, grattis om ni tagit er så här långt! Ni har definitivt mer tålamod än mig... Men hare så bra, så ses vi nån annan gång (fråga mig inte när).

Pöss o Kräm,

Elina<3<3